Med ett schysst (h)järnrör slår man hela världen med häpnad eller Sagan om P

Ett alldeles fantastiskt uttalande av grabben grus, Socker-Conny, fullständigt vidöppet för tolkningar och samtidigt så rakt på sak. Själv är jag stöpt i den mer timida, intellektuella typ-formen och lägger mer än gärna till ett lite h innan järnet slår till. Även om det där järnröret i sin allra mest ursprungliga form inte skulle sitta helt fel just nu...

Anledningen till språkbytet - högst tillfälligt, I assure you - är att det skall handla om somliga svenska myndigheters uppenbart bristfälliga rutiner. Samt den skrattretande - om det inte hade så tragiska konsekvenser på flera olika plan - stelbenta svenska arbetsmarknaden. Vi kan även kalla följande intressanta historia för Sagan om P (som i Personen Ifråga).

Först en kort bakgrund till historien - efter sjukskrivning (även detta beroende på myndighets bristande rutiner och en fullständigt skriande undermålig "företagskultur" - men det är ett helt annat kapitel som nu lämnas därhän) är det så dags för P att ge sig ut på arbetsmarknaden igen.

Personen Ifråga besitter en mängd praktisk och teoretisk kompetens, kunskap, erfarenhet och förmåga. Lägg därtill en högst charmerande personlighet - och därom tvistar inga lärde, däremot möjligen andra... Man skulle tro att det vore en plättlätt sak att fixa nya utmaningar med hyfsad betalning. Observera att nyckelordet i sammanhanget är tro, för tro och verklighet är av någon outgrundlig anledning i sammanhanget vitt skilda ting.

Hur som haver, för att få någon form av intäkt under det fortsatta sökande efter helt rätt, på alla sätt, arbete, är Personen Ifråga (händanefter hela tiden kallad P) så illa tvungen att anmäla sig hos... *fanfar* arbetsförmedlingen. Nåja, nu skall man inte vara fördomsfull och lyssna på elakt förtal och rykten, utan vara öppen till sinnet, ta det som ett nödvändigt måste och en intressant erfarenhet att lägga i livets ryggsäck.

Sagt och gjort, P infinner sig i arla morgonstund på en af nära dig. Blir anvisad en datormodul för att fylla i sina personliga uppgifter "men det har jag redan förberett och gjort hemma" - "nej, af:s CV och denna är INTE samma sak, du måste fylla i uppgifterna på detta vis också"...

Av någon anledning kom tanken på Sisyfos upp... - men P är en duktig liten samhällsmedborgare, gör oftast saker och ting på "rätt" sätt och fyller naturligtvis i de efterfrågade uppgifterna. Igen. Och tilläggas kan, att eftersom P även hyser en - eventuellt udda - förkärlek för att fylla i blanketter, listor och frågeformulär så är det inte en helt obehaglig, om än onödig och tidsödande, procedur...

Så kommer då P fram till momentet, fyll i dina kompetenser, max 18 stycken. Men hur kan det finnas en begränsning av kompetenser? Är inte det något väldigt grundläggande i jobbsökarprocessen - och möjligheten att matchas till jobb där viss kompetens efterfrågas - att alla dessa faktiskt framgår av den personliga profilen och CV:n?

Och om lilla akademiska P faktiskt *hör och häpna* lägger större vikt vid att komma ut på arbetsmarknaden igen, med vilket pappersskyfflarjobb som helst, än den akademiska titeln och utbildningen, så är det väl tämligen lämpligt att även detta framgår bland kompetenserna? Inget jobb är för evigt (utom för Sisyfos) och alla nya utmaningar är utvecklande.

Dessutom anser sig P ha en rik fritid och familje/vänskapskrets som är mer värda sin vikt i guld än vilken tjänstetitel P har. Ingen utbildning är i onödan - förutom möjligen rent ekonomiskt i kungariket Sverige - och med en bred akademisk basutbildning slår man förr eller senare till med ett (h)järnrör var än man befinner sig i näringskedjan. Och ja, återbetalningen av studielånen är det de facto hur man än vänder sig, ändå P som får stå för...

Kompetenserna då, ja dem får man helt enkelt skala ner till max 18, oavsett hur många nyttiga kunskaper man har på vitt skilda områden, för att systemet skall godkänna det hela. Numera består P alltså av endast 18 uppenbara färdigheter - och en mängd dolda.

Så är det då dags för att tala med en livs levande handläggare. Med sig har P alla betyg och intyg - precis som det står på af:s hemsida - men se det går inte. För "nya regler" kräver att man visar upp alla dessa i ORIGINAL. Men det finns det ingen information om på nätet?? Nej men så är det. Kom hit med alla de originalintyg du har imorgon så vi får verifiera att du är den du verkligen säger att du är. Och ingen annan.

Alla originalhandlingar är bosatta i bankfack. Så turen går till banken nästa morgon. P infinner sig därefter hos af för en betygsverifiering. "Jaha, du är jurist - ja då behöver jag bara se intygen som rör juridik. För det är ju det du skall jobba med. Och så får du tänka på att du måste söka dig över hela landet med den examen. Tänk på att arbetsmarknaden är större än den här kommunen."

Men lille handläggaren, tänkte P, här har jag nu varit sjukskriven och därmed haft möjligheten, mitt i allt det eländes eländiga, att återhämta mig och tänka igenom min livs- och arbetssituation. Kommit fram till slutsatser och mål, samt vilka förändringar som behövs för att uppnå dessa.

Att efter många, långa och omständliga interna och externa diskussioner kring detta, vara nödd och tvungen att mötas av en fullständigt oförstående och titelfixerad af-handläggare gör att P antar formen av en stor och häpen suck.

Nota bene, P bor inte ens i kommunen ifråga, och är tämligen van vid att utnyttja de kommunala transportmedlen till och från sina arbetsplatser. Dessutom finns det alldeles utmärkta arbetsverktyg numera, som gör att det går alldeles fantastiskt bra att utöva distansarbete.

Lite senare var P på ett obligatoriskt informationsmöte på af - det inleddes med upprop som i småskolan, vilket härligt sätt att få känna en vuxen gemenskap! Vilket underbart sätt att få alla att känna sig delaktiga och eget ansvarstagande! - där bl a den s k Vikariepoolen nämndes. P tyckte det lät som en intressant del av jobbsökandet och tog raskt tag i saken.

Nåja, viljan att ta tag i saken var det inget fel på, felet låg hos möjligheten. För att aktivera sig som sökande i Vikariepoolen måste intyg och betyg verifieras... Ni minns väl att verifiering av originalbetyg gjordes ovan? Och att alla intyg/betyg som inte hade något uppenbart att göra med P:s akademiska examen ratades?

Arbetssökande P frågar då af varför dessa uppenbart gjorda verifieringar inte framgår av systemet - svaret är följande: Det är två skilda datasystem. De har ingen koppling till varandra. Meriter är verifierade i arbetsförmedlingens system, ej i Vikariepoolen. Därför måste du komma hit och ta med dig intyg och betyg för att bli verifierad i Vikariepoolen igen.

Samtidigt som P:s skepnad av stor suck tar sig alltmer utbredda former, ställer sig P storögt undrande till svaret. Några av frågorna som uppenbarade sig hos den stora sucken var:

A) Varför är det "omöjligt" att låta dessa två datasystem samarbeta?
B) Varför upplyser inte handläggaren om att betygsverifiering måste göras för andra system när arbetssökanden är på plats med alla betyg?
C) Varför är det så viktigt att hålla arbetssökande sysselsatta med dumdristigt och enfaldigt Sisyfos-arbete när de skulle kunna ägna sig åt mer produktiva och samhällsnyttiga ting?
D) Varför är en arbetssökandes tid och energi så litet värd?

En liten parentes i sammanhanget - någon som hört orden att man inte skall vara så kräsen som arbetssökande utan ta det man kan få? Just det. Ett slitet uttryck som inte har så särdeles mycket med verkligheten att göra. Går sällsynt bra att använda sig av, så länge man inte behöver stånga sitt s k överkvalificerade huvud mot väggen av ointresserade arbetsgivare.

En av alla byggstenarna i P:s nya liv är att komma igång med det egna företaget. Det är inget P förväntar sig gå med vinst på från dag ett, utan något som långsamt skall byggas upp vid sidan om ett vanligt inkomtsbringande arbete. Och P inser förstås att det är rätt tillfälle att starta eget nu när man oförskyllt fått beteckningen arbetslös. För nog är det vida bättre att ha viljan, och den spirande förmågan, att försörja sig själv som egen företagare än att leva på bidrag?

Men se, nu visar det sig vara som så, att startar man eget företag försvinner rätten till arbetslöshetsersättning (a-kassa). Oavsett om det lilla egna ger inkomst eller ej. Och utan a-kassa försvinner i sammanhanget helt förmågan att betala räkningar (om man nu inte är villig att söka socialbidrag...). Utan hänsyn till under hur många år man som yrkesarbetande betalat sin a-kasseavgift.

Så av vad som skulle kunna vara en fantastisk nystart - om än med en högst beklaglig och olycklig orsak som grund - både ur en högst kompetent och produktiv Person Ifråga och samhällets synvinkel, bidde det en chimär.

Det känns som om den nya regeringen med alla sina löften och tankar om en ny, modernare arbetsmarknad har en hel del att ta tag i...

Nu är förvisso inte den slutgiltiga punkten för sagan om P på något vis satt. Det finns säkert orsak att återkomma med nya vindvändande avsnitt. Men just detta kapitel i sagan var av så allvarlig art att undertecknad kände sig nödsakad till ett bloggerskt språkbyte. Även kallat ett (h)järnrör.